Bevakning av forskningsläget.
Jag följer forskningen om ISTDP och metakognitiv terapi, de två metoder jag arbetar med. Här samlar jag korta sammanfattningar av relevant forskning. Du kan filtrera efter metod eller söka med egna ord i urvalet.
Varje post anger studietyp och underlag, länkar till originalpublikationen och redovisar studiens begränsningar. Begränsningarna visar hur försiktigt resultaten behöver tolkas.
Summeringarna är källtrogna och granskade av mig innan de publiceras. När en längre genomgång finns länkas den från posten.
Diagnos- och symtombegrepp återges när de ingår i studiernas urval, mått eller resultat. De visar vad forskningen har undersökt, men beskriver inte ensamma hur en person påverkas eller vad som behöver förändras.
-
Detached mindfulness som fristående insats: stora förändringar i tre små kliniska studier, men begränsat underlag
Detached mindfulness as a stand-alone intervention: a Systematic Review and meta-analysis
Detached mindfulness (DM) är en kärnteknik i metakognitiv terapi. Personen övar på att lägga märke till en påträngande tanke, ta ett steg tillbaka och låta den vara utan att fortsätta bearbeta eller bekämpa den. Tekniken ingår vanligtvis i ett fullständigt MCT-protokoll. Den här systematiska översikten och metaanalysen undersökte DM som fristående intervention. Fjorton studier, motsvarande tolv oberoende urval, ingick. Sammanlagt hade 256 personer från 17 års ålder fått DM.
Tre urval var kliniska prövningar, två om tvångssyndrom och en om paniksyndrom. Den sammanvägda förändringen från före till efter insatsen var stor på studiernas primära utfall: Hedges g = −1,80 (95 % KI −2,84 till −0,76). På depressionsmåttet, ett sekundärt utfall, var förändringen också stor: g = −1,15 (95 % KI −2,23 till −0,08). De nio övriga urvalen var huvudsakligen experimentella och icke-kliniska. I åtta rapporterades resultat till DM:s fördel på minst ett utfall, oftast med medelstora eller stora effektstorlekar. Författarna beskriver helheten som samstämmig men fortfarande begränsad och ser främst resultaten som underlag för fortsatt forskning om DM som komponent i MCT och som kort, transdiagnostisk insats.
BegränsningarFörfattarna bedömer underlaget som begränsat. Studierna är få, små och metodologiskt ojämna. Bara en följde upp deltagarna, efter fyra veckor. Den kliniska metaanalysen bygger på tre studier med totalt 48 personer; två saknade kontrollgrupp och resultaten varierade tydligt mellan studierna (I² = 77,7 %). Endast publicerade studier ingick, så rapporteringsbias kan inte uteslutas. De sammanvägda effekterna jämför förändringen inom grupperna före och efter insatsen. De visar därför inte hur mycket bättre DM är än ingen eller en annan behandling.
-
Generisk grupp-MCT vid blandade tillstånd: stora förändringar i en liten studie utan kontrollgrupp
Generic Group Metacognitive Therapy for Mixed Common Mental Disorders: An Open Trial with Six-Month Follow-up in Specialized Mental Health Care
Studien utgår från att depressions- och ångestdiagnoser ofta överlappar och förekommer samtidigt. MCT riktar sig mot processer som kan vara gemensamma över diagnoser, till exempel oroande och grubblande, och liknande behandlingsmoment kan användas vid olika diagnoser. Forskarna undersökte därför ett generiskt MCT-upplägg i grupper med blandade tillstånd. Trettiofyra deltagare med en primär depressions- eller ångestdiagnos och hög samsjuklighet fick tio sessioner inom specialistpsykiatrin. Förändring analyserades för hela gruppen och tre diagnostiska undergrupper.
I hela urvalet fann forskarna statistiskt signifikanta förbättringar på samtliga utfall, med stora effektstorlekar inom gruppen både från före till efter behandlingen och vid sexmånadersuppföljningen. I de diagnostiska undergrupperna var förändringarna stora på de diagnosspecifika måtten. Forskarna fann också förbättringar i bredare funktion, livskvalitet och metakognitiva övertygelser. Vid behandlingens slut klassades 27 av 34 deltagare, 79 procent, som återhämtade på det mått som hörde till primärdiagnosen, utifrån reliabel förändring och kliniskt gränsvärde. Ingen av de 34 avbröt behandlingen. Med studiens sätt att räkna motsvarade insatsen i genomsnitt cirka sju terapeuttimmar på 45 minuter per deltagare. Författarna bedömer gruppformatet som genomförbart och potentiellt resurseffektivt i ordinarie specialistpsykiatri.
BegränsningarStudien var öppen och saknade kontrollgrupp, så den kan inte fastställa att MCT orsakade förändringarna eller jämföra gruppformatet med en annan insats. Urvalet var litet och hämtat från en specialistmottagning. Utfallen byggde på självskattning, terapeuteffekter kunde inte uteslutas och 28 av 34 deltagare lämnade uppgifter vid sexmånadersuppföljningen. Uppföljningen var begränsad till sex månader. Ingen formell hälsoekonomisk analys gjordes, så resurseffektivitet är en möjlighet, inte fastställd kostnadseffektivitet. Författarna efterlyser större randomiserade och kontrollerade studier med längre uppföljning.
-
ISTDP vid behandlingsresistent depression: stora skillnader mot väntelista, men den föreslagna förändringskedjan fick inte stöd
Effectiveness and mechanisms of Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy for treatment-resistant depression: a reanalysis of a randomized controlled trial
Två forskare vid Stockholms universitet analyserade öppet tillgängliga data från en randomiserad studie med 86 deltagare. Studien jämförde 20 sessioner ISTDP med väntelista vid behandlingsresistent depression. Reanalysen undersökte både förändringen i depression och om den kunde förklaras av de tre processvariabler som ingick i mediationsanalysen: emotionellt undertryckande, negativ affekt och psykisk påfrestning. Forskarna prövade också om processmåtten före behandlingen kunde förutsäga depression efter behandlingen, och om sambandet gick i motsatt riktning.
Skillnaden mellan ISTDP och väntelistan var stor vid behandlingens slut, Cohen’s d = 1,68, och större vid tremånadersuppföljningen, d = 2,50 (95 % KI 1,88 till 3,11). Även de föreslagna processmåtten förändrades tydligt. Emotionellt undertryckande och negativ affekt medierade däremot inte förändringen i depression. Distressmåttet såg först ut att göra det, men effekten försvann när den överlappande depressionsdelskalan togs bort. I de tidsförskjutna analyserna kunde forskarna inte visa något av dessa samband. Resultaten ger därför inte stöd för den föreslagna stegvisa förändringskedjan i just denna reanalys, men de utesluter inte andra mekanismer eller förändringar som sker mellan mättillfällena.
BegränsningarMekanismresultaten är explorativa och bygger på en sekundär analys av självskattningar från tre mättillfällen. Det räcker inte för att fånga snabba förändringar under eller mellan samtal, och måtten kanske inte motsvarar de processer som ISTDP-teorin beskriver. Studien jämförde med väntelista, inte med en aktiv behandling, vilket kan ge större effektstorlekar. Bedömningspersonalen var inte blindad, den ursprungliga studien registrerades i efterhand och 11 av 86 deltagare saknade data efter behandlingen. Reanalysen ger därför stöd för stora skillnader mot väntelista, men inte ett definitivt svar på hur ISTDP verkar.
-
Metaanalys: stor sammanvägd skillnad till MCT:s fördel vid depressiva symtom, men betydande osäkerhet
The effect of metacognitive therapy on depressive symptoms from a transdiagnostic perspective: a systematic review, meta-regression and meta-analysis
Översikten samlade 51 studier av fullständiga MCT-upplägg för vuxna där depressiva symtom mättes. Studier av enstaka MCT-tekniker eller MCT kombinerad med andra behandlingar ingick inte. Underlaget omfattade både personer med depression och grupper där depressiva symtom förekom tillsammans med exempelvis PTSD, GAD eller långvarig kroppslig sjukdom. Studierna hade olika upplägg och kunde vara randomiserade, icke-randomiserade eller sakna kontrollgrupp. Översikten följde Cochrane och PRISMA och var förregistrerad i PROSPERO.
I studierna med jämförelsegrupp var den sammanvägda skillnaden stor till MCT:s fördel, Hedges g = −1,28 (95 % KI −1,71 till −0,86). Förändringen inom MCT-grupperna var också stor, g = −2,29, men ett före- och eftermått utan kontrollgrupp kan inte skilja behandlingens bidrag från andra förändringar över tid. Författarna bedömde evidenssäkerheten för mellangruppsresultatet som måttlig enligt GRADE. Resultaten talar för att MCT kan minska depressiva symtom jämfört med de kontrollvillkor som ingick. De få aktiva jämförelserna ger däremot inte ett säkert svar på hur MCT står sig mot andra etablerade behandlingar.
BegränsningarResultaten varierade mycket mellan studierna (I² = 93,73 procent i mellangruppsanalysen). Den sammanvägda effekten ska därför inte läsas som ett enhetligt eller förväntat resultat för en enskild person. De flesta studier bedömdes ha hög risk för bias, alltså metodproblem som kan snedvrida resultaten, och ingen klassades som låg risk. Urvalen var ofta små och aktiva jämförelser få. Analyserna visade också tecken på småstudieeffekter och möjlig publikationsbias. Efter en statistisk justering minskade mellangruppseffekten från g = −1,28 till g = −1,07. Skillnaden var fortfarande stor, men justeringen undanröjer inte osäkerheten.
-
Hälsooro i en studentstudie: ett litet statistiskt samspel mellan kroppsliga symtom, ångestkänslighet och metakognitiva föreställningar
Metacognitive beliefs about biased thinking condition the role of anxiety sensitivity in the somatic symptom-health anxiety pathway
Studien utgick från webbaserade självskattningar i ett urval av 564 universitetsstudenter. Fyra mått analyserades: kroppsliga symtom under de senaste fyra veckorna, hälsooro, ångestkänslighet och metakognitiva föreställningar om hälsorelaterat tänkande. Ångestkänslighet avsåg rädsla för vad kroppsliga signaler kan betyda eller leda till, till exempel att hjärtklappning signalerar allvarlig sjukdom. De metakognitiva föreställningarna handlade om att negativt tänkande eller oroande kan vara nyttigt eller skyddande och att positivt tänkande kan vara riskfyllt.
Kroppsliga symtom, ångestkänslighet och de metakognitiva föreställningarna hade var för sig ett positivt samband med hälsooro. I den enklare analysen fanns däremot inget tydligt stöd för att ångestkänslighet förändrade hur starkt kroppsliga symtom och hälsooro hängde samman. I trevägsanalysen framträdde ett litet statistiskt samspel: vid högre värden på måttet för metakognitiva föreställningar var större ångestkänslighet kopplad till ett starkare samband mellan kroppsliga symtom och hälsooro. Mönstret framträdde över en beräknad nivå som cirka 27 procent av deltagarna låg över. Trevägssamspelet förklarade ytterligare 0,62 procent av variationen i hälsooro.
BegränsningarTvärsnittsdesignen visar samtidiga samband, inte vad som kommer först eller orsakar vad. Urvalet kom från ett kanadensiskt universitet, var ungt och inte kliniskt; 72,3 procent av deltagarna var kvinnor. Alla uppgifter samlades in genom självskattningar vid samma tillfälle, och överlappande frågor kan ha förstärkt sambanden. Trevägssamspelet var litet. Studien testade ingen behandling och kan inte visa att de metakognitiva föreställningarna håller hälsooron kvar eller att en förändring av dem skulle minska den. Den avgjorde inte heller vad de kroppsliga symtomen berodde på eller om medicinsk bedömning behövdes. Artikeln anger 564 deltagare, men de redovisade frihetsgraderna tyder på att regressionsmodellerna omfattade 561 respektive 559; skillnaden förklaras inte. Mönstret behöver prövas över tid och i kliniska och experimentella studier.
-
Metaanalys av MCT: större symtomminskning än med väntelista och KBT, men resultaten varierade
Efficacy of metacognitive interventions for psychiatric disorders: a systematic review and meta-analysis
Översikten samlade 49 randomiserade kontrollerade studier med 3 239 vuxna. Tjugoen studier med 1 273 deltagare undersökte metakognitiv terapi, MCT, utvecklad av Adrian Wells. De övriga 28 studierna med 1 966 deltagare undersökte metakognitiv träning, MCTraining, utvecklad av Steffen Moritz. Det är en annan intervention som främst studerades vid schizofreni och psykos. Resultaten analyserades separat och interventionerna jämfördes inte med varandra. Här sammanfattas MCT-delen. Översikten följde PRISMA, var förregistrerad i PROSPERO och omfattade publicerade engelskspråkiga studier till maj 2024.
På studiernas primära utfallsmått var den sammanvägda skillnaden mycket stor till MCT:s fördel mot väntelista: Hedges g = 1,84 (95 % KI 1,18 till 2,50) i åtta jämförelser. Mot de KBT-behandlingar som ingick var skillnaden måttlig direkt efter behandling: g = 0,43 (95 % KI 0,11 till 0,74) i 14 jämförelser. Vid uppföljning, i genomsnitt nio månader senare, var skillnaden mot KBT mindre men fortfarande till MCT:s fördel: g = 0,23 (95 % KI 0,01 till 0,45). Väntelistegrupperna ingick inte vid uppföljningen eftersom de då hade fått behandling.
BegränsningarResultaten varierade kraftigt mellan MCT-studierna. Prediktionsintervallen, som uppskattar vad en ny jämförbar studie kan visa, omfattade noll i både vänteliste- och KBT-jämförelserna. Den genomsnittliga fördelen kan därför inte förväntas i varje ny studie eller situation. Studier med måttlig risk för bias, alltså metodproblem som kan påverka resultatet, visade större effekter än studier med låg risk. Mindre studier visade också större effekter.
Analysen av MCT-studierna som helhet gav tecken på möjlig publikationsbias. En statistisk justering minskade den sammanvägda effekten från g = 0,90 till g = 0,38. Testerna för de separata jämförelserna mot KBT och väntelista visade däremot inte signifikant publikationsbias. Bara 9 av 21 MCT-studier hade från början tillräckligt stora urval för att upptäcka en måttlig eller stor effekt. Många saknade också uppgifter om studieregistrering, behandlingsföljsamhet, terapeutkompetens, bedömaröverensstämmelse eller om blindningen fungerade. Resultaten talar sammantaget till MCT:s fördel, men säger inte att MCT alltid är bättre än KBT eller vad en enskild person kan förvänta sig.
-
MCT jämfört med ERP vid tvångssyndrom: non-inferiority efter behandling, men inte efter sex månader
Metacognitive therapy versus exposure and response prevention for obsessive-compulsive disorder — A non-inferiority randomized controlled trial
Studien jämförde metakognitiv terapi (MCT) med exponering med responsprevention (ERP), en etablerad förstahandsbehandling vid tvångssyndrom. Sjuttiofyra vuxna i öppenvård lottades till tolv veckovisa sessioner med endera behandlingen. Tvångssymtomen bedömdes med Y-BOCS före, under och efter behandlingen samt sex månader senare. Bedömarna visste inte vilken behandling deltagarna hade fått.
En non-inferiority-studie prövar om en behandling inte är mer än en bestämd gräns sämre än jämförelsebehandlingen. Det betyder inte att behandlingarna har visats vara likvärdiga. Forskarna använde gränsen d = 0,38, som de beskrev som ungefär tre Y-BOCS-poäng. Direkt efter behandlingen låg den övre gränsen i studiens tvåsidiga 90-procentiga konfidensintervall på 0,37, precis innanför kriteriet. Vid sexmånadersuppföljningen låg den på 0,57 och kriteriet uppfylldes inte. Det visar inte i sig att ERP var överlägset, men studien kunde då inte utesluta en större nackdel för MCT. Y-BOCS-poängen minskade i båda grupperna och avhoppen var låga och liknande, under 14 procent.
BegränsningarStudien var liten och resultatet efter behandlingen låg mycket nära den valda gränsen. Kriteriet uppfylldes inte vid sex månader. Utan väntelista eller annan inaktiv jämförelse kan studien jämföra MCT med ERP, men den kan inte på egen hand avgöra hur mycket av förändringen som berodde på respektive behandling.
Ett publicerat corrigendum rättade ett fel i abstraktet: ERP-gruppen, inte MCT-gruppen, hade större minskning av tillståndsångest efter behandlingen och vid uppföljningen. En metodkommentar från 2025 ifrågasatte bland annat jämförelsegränsen, stickprovsberäkningen och valet av konfidensintervall. Författarna publicerade senare ett svar om metodiken och dess motivering. Resultatet bör därför inte läsas som ett avgjort belägg för att MCT och ERP är likvärdiga eller passar samma personer.
-
Nio år senare: resultaten fortsatte att tala till MCT:s fördel vid GAD
Metacognitive therapy versus cognitive-behavioral therapy in adults with generalized anxiety disorder: A 9-year follow-up study
Studien följde upp vuxna med generaliserat ångestsyndrom, GAD, som tidigare hade lottats till metakognitiv terapi, MCT, eller ett manualbaserat KBT-upplägg. Uppföljningen genomfördes mellan åtta och elva år efter behandlingen. Bland dem som besvarade frågeformulären klassades 12 av 21 i MCT-gruppen, 57 procent, och 6 av 16 i KBT-gruppen, 38 procent, som återhämtade enligt studiens mått på oroande.
Sett över de fyra mättillfällena visade MCT-gruppen större förbättring på måtten för oroande och ångest. Förbättringarna efter behandlingen hade i stort sett bestått i båda grupperna. I diagnosintervjuerna uppfyllde 2 av 21 i MCT-gruppen och 3 av 13 i KBT-gruppen åter kriterierna för GAD. Sammantaget fortsatte resultaten att tala till MCT:s fördel jämfört med det KBT-upplägg som användes i studien.
BegränsningarStudien var liten och 39 av 60 möjliga deltagare medverkade i uppföljningen. Resultaten bygger på dem som lämnade kompletta uppgifter, vilket gör skattningarna osäkrare. Fynden är lovande men behöver bekräftas i större studier.
-
Halifax-uppföljningen: förbättringarna efter ISTDP bestod efter 18 månader
Efficacy and cost-effectiveness of intensive short-term dynamic psychotherapy for treatment resistant depression: 18-month follow-up of the Halifax depression trial
Studien följde vuxna vars depression inte hade förbättrats tillräckligt efter minst en antidepressiv läkemedelsbehandling. Deltagarna lottades till högst 20 individuella sessioner med ISTDP eller fortsatt vård genom specialistpsykiatriska öppenvårdsteam. Jämförelsegruppen fick bland annat läkemedelsbehandling, klinisk uppföljning och i många fall samtalsbehandling.
Analyserna över sex mättillfällen visade en större minskning på de två depressionsmåtten efter ISTDP än efter jämförelsebehandlingen. Förbättringarna efter behandlingen hade i stort sett stabiliserats och bestod vid 18 månader. Bland dem som bedömdes då var 8 av 20 i ISTDP-gruppen, 40 procent, och 5 av 17 i jämförelsegruppen, 29 procent, i remission enligt studiens observatörsskattade mått. I ISTDP-gruppen hade 7 av 30 slutat med antidepressiva inom ramen för sin medicinska vård. Den hälsoekonomiska analysen gav samtidigt en försiktigt positiv signal och talade för att ISTDP kan vara kostnadseffektivt jämfört med den specialistpsykiatriska vård som användes i studien.
BegränsningarStudien var liten och genomfördes vid ett centrum. Vid 18 månader fanns depressionsmått för 37 av 60 deltagare, även om den longitudinella analysen använde alla tillgängliga mätningar. Den hälsoekonomiska analysen var preliminär och påverkades av hur saknade uppgifter hanterades. Fynden är lovande men behöver bekräftas i större studier.
-
Halifax-studien: större förbättring med ISTDP än med sedvanlig specialistpsykiatrisk vård
A randomised controlled trial of Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy for treatment resistant depression: the Halifax Depression Study
Studien omfattade vuxna vars depression inte hade förbättrats tillräckligt efter minst en antidepressiv läkemedelsbehandling. Deltagarna lottades till högst 20 individuella sessioner med ISTDP eller sedvanlig specialistpsykiatrisk vård genom öppenvårdsteam. Jämförelsegruppen fick bland annat läkemedelsbehandling, klinisk uppföljning och i de flesta fall samtalsbehandling.
Över sex månader minskade poängen på de två depressionsmåtten mer i ISTDP-gruppen än i jämförelsegruppen. Skillnaderna var måttliga till stora på både det observatörsskattade måttet, Cohen’s d = 0,75, och självskattningen, d = 0,85. Bland dem som bedömdes efter sex månader uppfyllde 9 av 25 i ISTDP-gruppen, 36 procent, och 1 av 27 i jämförelsegruppen, 3,7 procent, studiens kriterium för full remission.
BegränsningarStudien var liten och genomfördes vid ett centrum. Vid sex månader fanns det primära depressionsmåttet för 52 av 60 deltagare, även om analysen använde alla tillgängliga mätningar. Jämförelsegruppen fick varierande insatser och ISTDP-gruppen fick i genomsnitt fler och tätare samtal, vilket kan ha bidragit till skillnaden. Resultaten behöver prövas av fler forskargrupper och i andra vårdmiljöer.
Inga träffar i urvalet.
Forskningsbevakningen är inte en individuell behandlingsrekommendation. Vad som kan vara hjälpsamt behöver bedömas utifrån din situation, problemformuleringen och hur arbetet utvecklas.