Vi lider oftare i föreställningen än i verkligheten
Seneca skrev det för 2 000 år sedan. Det är fortfarande en av de mest träffande beskrivningarna av vad som händer när någon sitter framför mig och berättar om sin oro.
Plura sunt, Lucili, quae nos terrent quam quae premunt, et saepius opinione quam re laboramus.
Det är mer som skrämmer oss än som faktiskt tynger oss, Lucilius, och vi lider oftare i föreställningen än i verkligheten.
Oron handlar om det som skulle kunna hända. Nästa vecka, nästa år, i ett samtal som ännu inte ägt rum. Psyket lever i framtiden och kroppen betalar priset i nuet.
Det går att beskriva som ett förlidande: att börja lida innan det befarade har inträffat.
Inom metakognitiv terapi intresserar vi oss för vad som händer när oroandet fortsätter och tar allt större plats. Vad får oss att återvända till samma frågor? Tror vi att oroandet förbereder oss, eller har det börjat kännas omöjligt att avbryta?
I ISTDP undersöker vi samspelet mellan känslor, ångest och försvar. Vad väcks i mötet med en annan människa, hur märks ångesten i kroppen och vad gör vi för att hålla känslorna på avstånd? Kroppen vet något som tankarna ännu inte formulerat.
Senecas ord säger något om det vi möter i terapirummet. Det som ännu inte har hänt kan redan uppta tankarna och kännas i kroppen. I samtalen undersöker vi vad som håller lidandet i gång och vad som går att förändra.
Väcker texten frågor om din egen situation?
Om du vill undersöka dem i ett samtal är du välkommen att boka en tid eller fråga mig först.