Ett nervsystem för en annan värld: om evolutionär obalans på samtidens irrvägar

M Många av dem som söker vill bli av med ångest, nedstämdhet och press, men helst utan att dra ner på tempot, och utan att kila in återhämtning eller annat som skulle vara bra för kroppen och för jaget. Tiden räcker inte till, och reaktionerna, det som kroppen och känslorna försöker säga, uppfattas som hinder snarare än som signaler. Risken vi lätt hamnar i är att arbetet blir en fråga om att orka hantera ännu mer, i stället för att stanna vid själva tempot och det liv som kräver det. När jag lyssnar tänker jag ibland att svårigheten inte enbart sitter hos personen framför mig, utan i förhållandet mellan henne och den värld hon lever i.

En ny artikel av Jose Yong och medförfattare, publicerad i tidskriften Behavioral Sciences 2026, försöker ge en samlad förklaring till just den känslan. Den är inte en behandlingsstudie utan en konceptuell översikt, ett försök att väva ihop många spridda observationer under ett gemensamt ramverk, och det ramverket kallas evolutionär obalans (evolutionary mismatch).

Anpassade för en värld som inte längre finns

Grundtanken är att våra känslor och reaktioner formats under tusentals generationer, i små grupper om kanske hundrafemtio personer, i naturmiljöer och i samhällen som var förhållandevis jämlika. De psykologiska mekanismerna byggdes för den världen. Problemet är att den världen i stort sett är borta. Vi lever numera i städer med hundratusentals främlingar, i samhällen präglade av stora skillnader i status och resurser, med sociala medier som oavbrutet visar oss andras framgångar och med ett nyhetsflöde som aldrig låter hoten ta slut. Nervsystemet kör kvar sina gamla regler i en miljö de inte längre passar för.

Författarna påminner om att detta inte är något mystiskt. Samma logik förklarar varför vi dras till socker, eftersom en anpassning som en gång skyddade oss mot svält i en tid av överflöd istället blir en väg till ohälsa. Deras poäng är att samma sorts obalans också gäller det psykologiska och sociala, inte bara det kroppsliga.

När miljön tillverkar konkurrens

Det egentligen nya i artikeln är en hypotes de kallar den sociala obalans- och konkurrenshypotesen. Den säger att det framför allt är de sociala formerna av obalans, alltså de stora folkmängderna, de uppluckrade gemenskaperna, ojämlikheten och de ständigt uppblåsta statussignalerna, som driver upp konkurrensen, både den verkliga och den upplevda. Och det är konkurrensen, snarare än moderniteten i största allmänhet, som författarna menar leder vidare till statusjakt, fientlighet och tillbakadragenhet. Känslan av att ständigt tävla, och av att hela tiden mäta sig mot andra, blir i det ljuset inte ett personligt karaktärsdrag utan en förutsägbar reaktion på en miljö som oavbrutet matar systemet med jämförelser.

Varför det angår terapirummet

För mig som arbetar med metakognitiv terapi och ISTDP är det här intressant av flera skäl. Metakognitiv terapi utgår från att lidandet hålls igång av processer som oro, grubblande, dysfunktionell anpassning och ständig självövervakning, det som kallas det kognitiva uppmärksamhetssyndromet. Det Yong och hans kollegor beskriver är en miljö som är närmast idealisk för att underhålla just de processerna, eftersom den förser oss med ett oändligt flöde av hot att bevaka och andra att jämföra oss med. Övervakningen har alltid något att övervaka.

I ISTDP arbetar vi å andra sidan med de känslomässiga band och behov som funnits där sedan barndomen, för överlevnadens skull, och med de försvar och kroppsliga reaktioner som uppstår när de behoven inte möts. Även där känns ramverket relevant, för mycket av det artikeln beskriver handlar om gemenskaper som glesnat och om relationer som blivit fler men tunnare. Kroppen bär ofta en saknad som samtiden gjort svår att ens sätta ord på, i synnerhet när vi försöker döva lidandet med beteenden som mest söker undvika känslorna.

Det viktigaste kliniska värdet, tror jag, ligger ändå i själva perspektivförskjutningen. Den som söker hjälp bär nästan alltid med sig en tyst övertygelse om att felet sitter hos henne själv, att hon borde klara det andra tycks klara. Att då kunna se sin oro eller utmattning som ett gammalt varningssystem som möter en miljö byggd för att hålla det igång kan vara en avlastning som gör det lättare att arbeta vidare. Det är samma rörelse som terapin ofta försöker åstadkomma, att synliggöra de mönster som vidmakthåller lidandet utan att lägga skulden på personen som lider. I terapin utmanar vi sedan dessa mönster, försvar och beteenden, kalla dem vad man vill, för att skapa möjlighet till en flexibilitet som är både metakognitiv och emotionell, där viljestyrda och alternativa handlingar blir tydligare för patienten. Det handlar om insikt, om flexibilitet, om emotionell upplevelse och om vila.

Vad artikeln inte säger

Artikeln är en teoretisk översikt, inte en studie. Den innehåller inga patienter, inga mätningar och inga effektsiffror. Den lägger fram en hypotes och pekar ut hur den skulle kunna prövas, men prövad är den ännu inte. Författarna är själva tydliga med detta, och de varnar uttryckligen för att ett så brett ramverk riskerar att bli en förklaring till allt, och därmed en förklaring till inget särskilt. De understryker att evolutionär obalans inte är den enda orsaken till samtidens problem, utan att kultur, ekonomi, institutioner och personlighet spelar minst lika stor roll.

De förslag artikeln avslutar med följer samma försiktighet. Att söka fler möten ansikte mot ansikte, att måtta sitt umgänge med sociala medier, att vistas mer i naturen och att dämpa den ständiga konsumtionen, det är rimliga tankar, men de är föreslagna åtgärder på livsstilsnivå snarare än prövad behandling, och författarna påpekar att sådana förändringar ibland känns värre innan de känns bättre.

Ändå tar jag med mig något av den här texten in i rummet. Inte ett recept, och inte en sanning att slå fast, men ett sätt att förstå varför så många idag bär på en diffus känsla av att aldrig räcka till. Ibland är det inte människan det är fel på, utan avståndet mellan henne och den värld hon försöker leva i. Livsstilsråd kan i viss mån ha sin plats, men det jag främst är nyfiken på är att förstå samtiden och jagets plats i den, och gravitationen däremellan.

En del av det arbetet handlar om att hjälpa den som söker att se att diagnoser är kategorier och inte förklaringar. En diagnos kan beskriva ett mönster, men den säger intet om varför mönstret uppstått, och den frikänner varken samtiden eller sammanhanget. Jag blir uppriktigt bekymrad över den iver med vilken allt fler svårigheter i dag ska utredas och medicineras samt behandlas, som om svaret på att en betydande del av befolkningen inte längre orkar med tempot vore att med metylfenidat, amfetamin eller peppande ord få den att fungera något bättre i en värld som snarare behöver anpassas än de människor som sliter i den. Jag säger det med flit tillspetsat. Poängen är inte att utredningar och medicinska behandlingar aldrig behövs, för ibland gör de det, framför allt när en behandling inte fungerar, när det är oklart vad som vidmakthåller lidandet, eller när samsjukligheten är så hög att kategoriska diagnoser snarare grumlar bilden än klarnar den. Psykofarmaka kan på samma sätt vara en temporär lösning, men den bär samtidigt med sig betydande risker, och alltför ofta förväxlar vi ett samhälleligt problem med ett individuellt.

Psykiskt lidande är sällan en sjukdom i kroppen på det sätt som en infektion är det. Här drar jag en slutsats som artikeln själv är för försiktig för att formulera, men betraktad genom obalansens lins ligger den nära till hands, att det oftare är vår samtid som är sjuk än den enskildes förutsättningar, och att mycket av det vi kallar ohälsa är begripliga reaktioner på omständigheter som borde mötas med anpassning och politisk vilja lika mycket som med behandling.

Samtidigt betyder det inte att den enskilde är utlämnad, och det är viktigt för mig. Som klinisk psykolog ser jag det inte som min uppgift att bota någon genom att lindra symtomen. Symtomen är snarare vägen till att förstå orsaken, och en stor del av arbetet består i att hjälpa patienten till den insikten. När antagandena om var symtomen kommer ifrån börjar klarna är det naturligt att symtomen själva fluktuerar, och först när patienten kan se kroppens reaktioner som funktion och som ett skyddssystem, inte som fiender att tysta, blir en varaktig förändring möjlig. Då handlar det om att göra det egna agentskapet synligt, och med det en mer meningsfull anpassning till de normer och den dysfunktion som ändå präglar samhället vi lever i.

Terapi är en förändringsprocess som börjar i samtalen men fortsätter långt efter att de tagit slut. En dag kommer vi att dö, men alla andra dagar ska vi leva. Men hur vi ska leva, det är frågan.