Om journalsystemet i svensk vård. Vi borde bygga eget. Vi har inte råd att låta bli.

S Sju dödsfall där journalsystemet Cosmic pekas ut som en faktor, om än inte som ensam orsak. Det redovisade Uppdrag granskning i april 2026 efter att ha kartlagt avvikelser sedan hösten 2024. Av 3 210 rapporter där Cosmic nämndes bedömdes 646 ha tydlig koppling till systemet. Materialet beskriver bland annat försvunna remisser och svårigheter att hitta journalanteckningar. Vid ett hjärtstopp i Falun kunde personalen inte logga in och läsa journalen. I avvikelsen bedömdes patientens liv sannolikt inte ha kunnat räddas ändå, men bortfallet av journalåtkomst var allvarligt. Cambio uppgav att bolaget inte fått information som pekade ut fel i Cosmic som orsak till ett dödsfall. Läkare som intervjuades i granskningen uppskattade samtidigt att de tog emot 15–50 procent färre patienter. Det är deras uppskattningar, inte en samlad mätning av alla regioners vårdproduktion.

Region Stockholm tecknade i november 2025 avtal med Cambio om att införa Cosmic i Stockholm och på Gotland. Vid tilldelningsbeslutet i februari angav Stockholm ett avtalsvärde på 2 375 miljoner kronor för den första tolvåriga avtalstiden. När avtalet tecknades beskrev regionen fem års införandefas och därefter elva års nyttjandetid, med successivt införande inom fem år. CGM och Systematic hade begärt överprövning, men de rättsliga processerna hindrade till slut inte avtalstecknandet. Trots kritiken går Stockholm vidare med Cosmic.

Jag är legitimerad psykolog. Jag har arbetat i TakeCare-miljö i Stockholmsvården i snart ett decennium, från första linjens psykiatri på vårdcentral till specialistpsykiatri och slutenvård, och i dag driver jag egen mottagning för samtalsterapi. Jag skriver alltså inte det här som tekniker utan som kliniker, en av många tusen som suttit med de här systemen mellan sig och patienten. Och min poäng är inte att TakeCare ska försvaras (det har varit aktuellt sedan 1990-talet, ändå imponerande). Min poäng är att hela modellen är fel. Det som förvånar mig mest är ärligt talat att detta inte är en mycket större debatt än det är, att samtalet fortfarande handlar om vilket av de befintliga systemen, läs döda, som ska vara navet i svensk sjukvård, när den verkliga frågan borde vara varför vi över huvud taget väljer mellan dem.

Ett system från en annan tid

TakeCare har använts i Stockholmsvården sedan 1995. Det ska sägas, för det är inte oviktigt: min erfarenhet är att det är ett driftsäkert system som gör det grundläggande. Men jag uppfattar det som byggt på en annan tids antaganden om vad en journal är. Min invändning handlar om arbetsflödet, om ett gränssnitt där klinikern får anpassa sig till systemet i stället för tvärtom och där det är svårt att få den översikt som arbetet kräver. Det som borde ta sekunder tar minuter, om och om igen. Den friktionen är inte en detalj som går att skriva av i någon fotnot, den är arbetsmiljö, patientsäkerhet och vårdkapacitet på samma gång.

Och TakeCare ägs inte av vården. Det ägs av CGM (CompuGroup Medical, en tysk koncern).

Ersättaren är död vid leverans

Cosmic, som ska ersätta, är inte något nytt. Systemet började införas i svensk vård för över tjugo år sedan, och som teknik betraktad är det ungefär lika levande som en grillad kyckling i sommarvärmen, det går att servera, men ingen vill använda det. Det är detta som Stockholm nu ska betala miljarder för att införa, ett system som i de regioner som redan kör det fått läkare att vittna om halverade mottagningar, fått administrationen att svälla och fått vårdpersonal att demonstrera bokstavligen. Uppdrag granskning räknade som sagt till sju dödsfall där systemet pekas ut som en faktor, om än inte som ensam orsak. Man kan fråga sig hur en leverantör efter en sådan granskning ska kunna behålla förtroendet, och varför nästa storkund fortsätter införandet. Problemet är också trögheten i att inte äga även utvecklingen själv.

Cambio menar att ett nytt journalsystem tillfälligt kan påverka kapaciteten, men bestrider bilden av en generell kapacitetssänkning. Det försvaret hade varit lättare att ta på allvar om inte distriktsläkaren Knut Bodin, som var med när Uppsala införde Cosmic för över tjugo år sedan, i samma granskning beskrev hur bortfallet enligt hans bedömning fortfarande fanns kvar. Han uppskattade att han tog emot fjorton till sjutton patienter om dagen före systemet. Nu, sade han till SVT, klarade han inte ens tio.

Ägandet gör inte saken bättre. Cambio grundades i Linköping 1993 och fick Investcorp, med bas i Bahrain, som majoritetsägare 2019. Året före hade fem regioner genomfört Sussa-upphandlingen, som ytterligare fyra regioner senare anslöt sig till. Sveriges Radios P4-kanaler har granskat Investcorps kopplingar till odemokratiska regimer på Arabiska halvön. Det betyder inte att investerarna äger patientjournalerna eller automatiskt har tillgång till dem. Vårdgivarna har ansvar för personuppgiftsbehandlingen, och Cambio uppger att ägarna saknar åtkomst till patientdata. Men för mig kvarstår frågan om vem som ytterst kontrollerar leverantören och den långsiktiga utvecklingen av en så känslig infrastruktur. Ägandet borde väga betydligt tyngre än det gör. Uppdrag granskning har dessutom visat hur poängen ändrades till Cosmics fördel i Sussa-upphandlingen.

Millennium i Västra Götaland blev ett annat haveri. Programmet hade en beräknad kostnad på omkring 5,5 miljarder kronor, men införandet i regionens södra område pausades efter tre dagar i november 2024 när patientsäkerhetsrisker identifierades. I februari 2026 beslutade regionfullmäktige att gå vidare mot en modulär vårdinformationsmiljö. Avtalsfrågan med Oracle var då fortfarande föremål för dialog. De 5,5–11 miljarder som förekommit i senare underlag avser tillkommande kostnader för olika vägval, inte en fastställd slutnota för Millennium. För mig är detta mer än ett enskilt upphandlingsmisstag. Det visar ett systemfel i hur Sverige skaffar kritisk infrastruktur. Tyskland, Bahrain eller USA, det är ägarbilden bakom de stora system som jag diskuterar här. Var finns det alternativ som vården själv kontrollerar?

Det tredje (enda) alternativet: bygg det själva!

Här är det som har förändrats, och som debatten ännu inte riktigt tagit in: AI kan förändra hur vi utvecklar mjukvara. I Anthropics presentation av Fable 5 beskriver Stripe exempelvis en kodmigrering som genomfördes på en dag och som annars bedömdes kräva över två månaders manuellt arbete av ett team. Det är ett leverantörsredovisat exempel, inte en kalkyl för svensk vård. Men sådana förändringar borde få oss att ompröva vad vi kan bygga själva och vad det skulle kosta.

Jag ska vara tydlig med att jag inte är rätt person att räkna på vad ett nationellt journalsystem kostar, det finns människor som gör sådant på riktigt och de bör göra det. Men låt mig ändå räkna högt, som en tankeskiss. Ett utvecklingsteam på hundra personer, systemarkitekter, AI-ingenjörer, säkerhetsexperter och, minst lika viktigt, kliniker som designar arbetsflödena, till en antagen fullkostnad om två miljoner kronor per person och år, i fem år. Det blir en miljard kronor för teamet. Det visar inte att ett färdigt nationellt journalsystem skulle kosta en miljard, eller att hundra personer och fem år räcker. Drift, införande, integrationer, migrering, utbildning och långsiktig förvaltning behöver också räknas in. Men räkna på alternativet! Att fortsätta med dagens modell är också ett ekonomiskt beslut, och den jämförelsen borde göras med dagens utvecklingsverktyg.

Jag vet förstås att också införandet, migreringen och utbildningen kostar skjortan. Därför måste ett system vi äger själva byggas för att kunna införas stegvis och prövas i vårdens verkliga arbetsflöden. Det kräver både rätt arkitektur och rätt organisation. Ägandet ensamt löser inte det. Och ingen seriös ingenjör lovar ett system utan buggar. Etablerade standarder för interoperabilitet som FHIR kan vara en grund för informationsutbytet, men åtkomstkontroll, informationssäkerhet och patientsäkerhet måste utformas och granskas särskilt. AI-stödd testning kan vara ett stöd i det arbetet. Den ersätter inte ansvaret för att visa att systemet fungerar där det ska användas.

Skissen är inte svår att formulera. En statligt ägd teknisk journalkärna, med gemensamma lösningar för informationshantering, åtkomst och säkerhet. Ansvarsfördelningen mellan staten och vårdgivarna måste vara tydlig, och patienternas rättigheter måste följa med. Ovanpå den, utbytbara moduler för anteckning, förskrivning, remiss, lab, bokning och beslutsstöd. Ambitionen är att varje modul ska kunna upphandlas, bytas, förbättras eller skrivas om för sig, av svenska bolag eller av vårdens egna utvecklare, utan att helheten rivs upp. Det är den infrastrukturen jag vill se, ett system byggt för att förbättras i stället för att bytas ut. Journalen blir som vägnätet: staten äger marken och många kan bygga på den. Det vore dessutom, i ordets gamla mening, hedrande, och ett värdigt avsked av TakeCare efter decennier i vårdens tjänst. Ett land som bygger sin viktigaste infrastruktur självt, väl och för egen räkning.

Och flexibiliteten är inte en bonus i den skissen, den är själva poängen. AI-utvecklingen går inte att betrakta som en engångshändelse som man anpassar sig till och blir klar med, verktygen förändras snabbt. Anthropics lansering av Fable 5 och Mythos 5 den 9 juni 2026 är ett exempel på hur snabbt förutsättningarna förändras. Det betyder att framtidens vårdsystem måste byggas för att kontinuerligt kunna svara på nya möjligheter och nya säkerhetshot, inte för att vara färdigt vid leverans. Vi behövde börja tänka om redan i går. Det näst bästa är att börja nu, från grunden, själva, med stöd av de bästa modeller som finns att tillgå.

Passningen till staten

Sverige har gjort det här förut. BankID, Swish och Skatteverkets digitala tjänster visar att Sverige kan bygga digital infrastruktur i världsklass när banker, myndigheter eller båda bestämmer sig, och vi har ingenjörerna, AI-kompetensen och myndigheterna som skulle kunna bära uppdraget inom landets gränser. Det som saknas är inte förmåga utan ett beslut.

Socialminister Jakob Forssmed har kallat Cosmic ett haveri, och regeringen har gett E-hälsomyndigheten i uppdrag att analysera marknaden, upphandlingarna och införandet av vårdinformationssystem. Det är bra. Staten arbetar också med en nationell digital infrastruktur och gemensamma förutsättningar för att utbyta hälsodata, vilket är mer än att bara släppa in fler leverantörer. Men jag vill gå längre, till en gemensam journalplattform som det offentliga äger och kan styra utvecklingen av. Fler system på marknaden löser inte i sig frågan om vem som ska kontrollera den grundläggande infrastrukturen.

Så, Jakob Forssmed, Elisabet Lann och Erik Slottner, frågan ligger på era tre bord, socialpolitikens, sjukvårdens och digitaliseringens. Varför ska det mest känsliga vi har, berättelsen om våra kroppar och vårt psyke från födelsejournal till palliativ vård, vara beroende av system vars långsiktiga utveckling vården inte själv kontrollerar? Jag vill se samma allvar kring vårdens digitala självbestämmande som kring försvarets. Ge ett samlat nationellt uppdrag att bygga en svensk, öppen, modulär journalplattform med den AI-assisterade utvecklingskraft som redan finns i landet. Låt en ordentlig kalkyl och prövning av säkerheten styra genomförandet. Vi borde bygga eget, med ansvar för både kostnaden och det som systemen ska bära.

Efterskrift · 6 september 2026

Sedan essän publicerades har två saker tillkommit. Den 18 juni presenterade Regeringskansliet förslag till lagar och förordningar som ett första steg i en nationell digital infrastruktur på hälsodataområdet. Det är ett lagförslag, inte redan genomförd lagstiftning.

Den 28 augusti undertecknade VGR och Oracle en överenskommelse om att säga upp Millenniumavtalet. Uppsägningsersättningen är 657 miljoner kronor. Det beskedet hör till utvecklingen efter essäns publicering den 12 juni.