Psykolog Lundin
Om terapi

Det som händer i rummet.

Det här är en intervju, inte en broschyr. Frågorna handlar om vad terapi är, vad det kräver och vad det faktiskt kan göra — sett från terapirummet. Svaren är mina egna åsikter, formade av erfarenhet och grundade i forskning, men inte huggna i sten. Terapi är ett levande samtal, och de flesta svar här kan diskuteras. Välj en fråga som väcker något.

När någon kommer till dig som psykolog för första gången — vad vill du att personen ska känna eller förstå redan i början av kontakten?

Mitt mål när du kommer till mig är att du ska känna dig trygg, och att vi tillsammans kommer till botten med vad som skulle vara hjälpsamt för dig att förändra. Jag vill också att du ska förstå att terapi är en förändringsprocess som du själv genomför. Jag står bredvid dig och hjälper dig gärna, men jag kan inte göra jobbet åt dig.

Ofta när människor söker verktyg eller sätt att hantera saker handlar det egentligen om att komma åt sin egen kompetens som människa. Att känna agentskap. Att bli peppad inför möjligheten att göra förändringar, och att inte tappa hoppet hela tiden.

En sådan process går naturligtvis upp och ner, och det behöver man kunna hantera längs vägen. Men det första jag vill att du ska känna är trygghet, pepp och kanske också lite glädje. Även om samtalen ibland handlar om svåra saker.

Hur skulle du beskriva din roll i terapirummet?

Jag skulle beskriva min roll som någon som hjälper dig att synliggöra saker. Jag har läst mycket, jag har erfarenhet av hur människor fungerar, relaterar och fastnar i olika mönster. Men min uppgift är inte att komma in som den som vet allt om dig.

Du är expert på din berättelse. Jag är snarare expert på att ställa frågor. Jag hjälper dig att sätta ord på det som händer, på din berättelse, och ibland också att ifrågasätta den. Det kan handla om dina mönster, dina försvar eller dina sätt att hantera svårigheter.

Ibland kan jag vara mer konfrontativ, ibland mer följsam. Jag rör mig lite mellan de rollerna beroende på vad som behövs i stunden. Jag skulle kanske inte säga att jag är en vägledare i klassisk mening, utan mer en medpassagerare. Någon som sitter bredvid dig, följer med dig och stöttar dig i förändringsprocessen.

Du nämner att du ibland kan ifrågasätta mönster eller försvar. Hur gör man det utan att det blir hårt eller dömande?

När jag utmanar dina försvar eller strategier är det viktigt att förstå att det inte är dig som person jag utmanar. Det är beteenden, mönster och strategier vi tittar på tillsammans.

Ofta behöver vi göra en sorts kostnadsanalys: vad leder det här beteendet till? Hjälper det dig på riktigt, eller vidmakthåller det till exempel ångest, undvikande eller andra problem? Om ett beteende håller kvar dig i något som gör ont behöver vi kunna ifrågasätta beteendet. Inte dig som människa.

Det här är en viktig balansgång, särskilt när klienter upplever problemen på karaktärsnivå. Alltså när det känns som: "det här är jag". Som om beteendet, tankarna eller känslorna säger något grundläggande om vem man är.

Då behöver vi tydliggöra att beteenden är förändringsbara. De är inte hela du. På samma sätt är inte tankar hela du. Vi kan ha tankar utan att behöva agera på dem. Vi kan ha känslor utan att behöva styras av dem. Och vi kan ha beteenden som går att förstå, påverka och förändra.

Vad är det du vill hjälpa människor att återfå — eller upptäcka — i sig själva?

Jag vill hjälpa patienter att bli friare från mönster som upplevs som fasta eller nästan kristalliserade. Mönster som kan kännas som att de är en del av personligheten, men som i själva verket ofta går att förstå, påverka och förändra.

Jag vill hjälpa människor att få ett metaperspektiv på sig själva. Att kunna se sina tankar, känslor och reaktioner utan att automatiskt fastna i dem. Att ta del av sitt känslomässiga register utan att behöva trycka undan känslor, fastna i oro eller gå in i ältande.

I grunden handlar det om att frigöra människor från mönster som vidmakthåller lidande.

Hur skiljer sig ditt sätt att arbeta från bilden många har av terapi som att "bara prata av sig"?

Jag tror att många har ganska förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa är, och ibland också om diagnosers förklaringsvärde. Diagnoser kan naturligtvis vara användbara, men de säger inte hela sanningen om en människa. De säger inte tillräckligt om din livshistoria, din situation, dina relationer eller hur du har försökt hantera det som varit svårt.

I en terapeutisk process behöver vi därför anpassa arbetet efter just dina förutsättningar och din upplevelse. Jag ser ofta psykiskt lidande som något som växer fram i funktionella processer. Ångest kan förstås som ett skyddssystem. Nedstämdhet kan förstås som ett svar på livet, på belastning, förlust eller att något blivit för svårt för länge.

Problemet är inte alltid att reaktionen finns. Problemet är ofta att processen går i lås. Att ångesten, nedstämdheten, oron eller undvikandet fastnar och börjar vidmakthålla lidandet i stället för att hjälpa oss vidare.

Då handlar terapin om att förstå vad som håller processen vid liv, och att hjälpa dig att komma loss. Att bli friare att fortsätta leva, fatta beslut, känna, agera och överkomma sådant som varit svårt.

Samtidigt ska man inte underskatta värdet av att bara få sätta ord på saker. Ibland handlar terapeutiska samtal också om att någon lyssnar noggrant. Att sådant som aldrig riktigt har sagts får bli sagt. Att erfarenheter, känslor och mönster som varit diffusa får ett språk.

Om en person söker dig och känner: "Jag vet inte ens vad problemet är, jag bara mår inte bra" — hur brukar du börja då?

Då brukar jag börja med att be personen beskriva det som inte är bra. Inte på ett perfekt eller färdigt sätt, utan så konkret som möjligt.

Är det en känsla i kroppen? Är det ångest som tar sig uttryck fysiskt? Är det nedstämdhet, hopplöshet eller trötthet? Handlar det om tankar kring framtiden, grubblande över det som varit, oro inför det som kan hända, eller något helt annat?

Ofta börjar vi med en kartläggning. Vi försöker förstå om problemet framför allt uppstår i vissa situationer, i relationer, i kroppen, i känslorna eller i återkommande tankemönster. Ibland är det just det som är problemet: att lidandet finns där, men ännu inte har fått någon tydlig form.

Personen söker hjälp för att något inte går att lösa på egen hand. Då kan en viktig del av terapin vara att tillsammans ringa in vad problemet faktiskt är. Först när vi börjar förstå vad som händer kan vi också börja förstå vad som behöver förändras.

Vad skulle du vilja säga till någon som tvekar inför att börja terapi?

Till någon som tvekar inför att börja terapi skulle jag nog säga: sätt dig ner en halvtimme och skissa på för- och nackdelar med att gå in i en sådan process.

Det kan också vara hjälpsamt att skriva ner några frågor som känns viktiga. Vad undrar du över? Vad behöver du veta för att känna dig tryggare? De frågorna kan du skicka till mig inför ett första samtal, så kan vi börja dialogen där.

Målet är inte att du ska känna dig helt säker från början. Men kanske kan du få en tydligare bild av vad du ger dig in i. Och det kan också vara så att du efter ett första samtal känner: nej, jag är inte redo just nu. Det är också okej. Det viktiga är att du får ställa de frågor som är viktiga för dig, och att beslutet blir lite mer förankrat.

När terapi fungerar som bäst — vad brukar du se hända hos människor?

När terapi fungerar som bäst upplever jag att psyket kommer i rörelse. Det betyder inte nödvändigtvis att man blir glad, lugn eller att allt plötsligt fungerar. Terapeutisk förändring kan se ut på många olika sätt.

Det viktiga är ofta att personen börjar få syn på sina beteenden, känslor och strategier. Att man förstår mer av vad man gör, vad man känner, vad man undviker och vad olika sätt att hantera livet faktiskt får för konsekvenser.

När den insikten växer brukar också agentskapet öka. Personen får större möjlighet att fatta beslut, sätta nya mål och agera med mer frihet. Man blir inte fri från livets svårigheter, men man kan relatera till dem på ett friare och mer robust sätt.

För mig är det ett tecken på att terapi fungerar: när människan inte längre är lika fastlåst, utan kan röra sig mer fritt i sig själv och i världen.

Du använder både MCT och mer psykodynamiska eller affektfokuserade arbetssätt. Hur tänker du kring att kombinera olika terapimetoder?

Det är inte en helt enkel fråga, eftersom varje terapeutisk process blir lite olika. Det finns ingen metod som fungerar för alla människor i alla lägen.

Både MCT och ISTDP är för mig ramverk. De ger begrepp, kartor och sätt att förstå vad som händer, men de är inte manualer som bara kan läggas ovanpå en människa. De har olika ingångar till kartläggning och förändring, men det finns också mycket som överlappar.

Jag tror inte att någon terapeut som kan flera metoder är helt renlärig i praktiken. När man lär sig olika sätt att arbeta påverkar de varandra. Det går inte helt att separera dem. Och metoderna är också i rörelse, precis som vi själva är i rörelse.

Jag ser terapi som ett hantverk. Kunskapen, relationen och arbetet i rummet måste vara levande. Det betyder inte att metoden är oviktig, men den får inte bli viktigare än personen man möter. Det finns både fördelar och nackdelar med metodisk stringens. Men om jag ska uttrycka det enkelt: jag är mer förtrogen med relationen än med metoden.

Vad betyder en god terapeutisk relation för dig — konkret, i rummet?

En god terapeutisk relation betyder för mig att vi arbetar mot ett gemensamt mål, och att målet bestäms av dig. Mitt ansvar är att vara lyhörd för om vi gör rätt saker, om arbetet hjälper, och om vi behöver justera riktningen.

Jag vill att relationen ska vara så öppen att du vågar ta plats, ifrågasätta och säga emot. Ibland kan vi hamna i konflikt, missförstå varandra eller tycka olika. Det viktiga är inte att sådant aldrig händer, utan att vi kan stanna upp, reda i det och reparera. Att det inte byggs murar som stoppar den terapeutiska processen.

Transparens är väldigt viktigt för mig. Jag vill inte undanhålla kunskap, men jag vill heller inte springa före dig. Det måste finnas en balans där jag bidrar med det jag kan, samtidigt som förändringsprocessen förblir din.

Finns det något du tror att klienter ibland missförstår om vad terapi kräver av dem?

Ja, absolut. Precis som i alla relationer söker klienter ofta kontakt med mig för att de har hamnat i svårigheter i livet. Och många av de svårigheterna kan också visa sig i relationen till mig.

Det betyder att mycket av det terapeutiska arbetet faktiskt sker i rummet mellan oss. Inte bara när vi pratar om livet utanför, utan också när vi lägger märke till vad som händer här och nu: hur du reagerar, vad du undviker, vad du hoppas på, vad du blir rädd för, vad du håller tillbaka.

För vissa kan det vara svårt att se i början, eftersom terapirummet är en ganska speciell situation. Det är inte en vanlig relation och inte heller "verkliga livet" i vanlig mening. Samtidigt kan just den avgränsade situationen göra det möjligt att se mönster tydligare. För en del tar det tid att förhålla sig till det. Och det är helt naturligt.

Finns det någon typ av person eller problematik som du särskilt tycker om att arbeta med?

Jag vet inte om jag har ett specifikt mänskligt tema som jag söker mig till. Det jag är nyfiken på är jaget. Klientens eget jag.

När vi rensar undan försvar, oro, grubblande och andra strategier som har vuxit fram för att hantera livet: vem är personen under allt detta?

Det är en viktig drivkraft för mig. Att tillsammans med klienten synliggöra den egna personen. Inte som ett färdigt svar, utan som en gemensam färd där något får träda fram tydligare.

Hur vill du att terapirummet ska upplevas?

Jag vill att min mottagning och terapirummet ska upplevas som varmt, ärligt och transparent.

Det ska finnas utrymme för det svåra. Terapi är inte alltid bekvämt, och det behöver inte vara det. Men jag vill att rummet samtidigt ska kännas kraftfullt och hoppfullt. Som en plats där något faktiskt kan börja förändras.

Vad vill du absolut inte att terapi hos dig ska bli?

Jag vill inte att terapin ska bli en plats där gamla sår upprepas utan att vi förstår vad som händer.

Mitt ansvar är att vara uppmärksam på när något i processen riskerar att kännas överkörande, otydligt eller för snabbt. Terapi kan vara utmanande, men den ska inte bygga på att du pressas förbi dig själv.

Om något skaver mellan oss behöver vi kunna stanna upp, prata om det och förstå det tillsammans. Det är en del av arbetet: att inte bara fortsätta framåt, utan att också kunna reparera, justera och återfinna trygghet i processen.

Vad hoppas du skiljer din ton från en mer standardiserad eller manualstyrd vårdkontakt?

Jag upplever att min kärnkompetens handlar om att lyssna. Inte bara på det som sägs direkt, utan också på det som finns mellan raderna.

Det är kanske en skillnad mot en mer manualstyrd eller standardiserad vårdkontakt, där manualen ibland kan få företräde framför relationen och arbetsalliansen.

För mig behöver metoden tjäna mötet, inte tvärtom. Om jag lyssnar noggrant kan vi tillsammans förstå vad som faktiskt händer, vad som blir viktigt och vad som behöver förändras. Min kärnkompetens är inte att applicera en manual, utan att lyssna så noggrant att vi kan förstå vad som faktiskt står på spel.

Om en klient skulle beskriva dig efter några månader i terapi — vad skulle du hoppas att personen sa?

Jag hoppas att personen skulle beskriva mig som transparent, ärlig, varm och omhändertagande.

Inte perfekt, och inte någon som alltid har rätt, men någon som går att prata med på riktigt. Någon som lyssnar, försöker förstå och samtidigt vågar vara tydlig när det behövs.

Vad hoppas du att en person känner när den lämnar ett första samtal hos dig?

Jag hoppas att personen känner att jag är någon som lyssnar på riktigt. Vi behöver inte vara överens om allt efter ett första samtal, och vi behöver inte ha kommit hela vägen. Men jag vill att personen ska känna att den här platsen har potential.

Ett bra första samtal behöver inte lösa allt. Men det får gärna sätta något i rörelse. Väcka frågor, öppna upp något, göra det som känts fastlåst lite mindre kristalliserat.

Jag vill inte att personen ska lämna samtalet med mer ångest eller mer låsning, utan med en känsla av rörlighet. Att något har börjat röra sig.

Vad skulle du vilja säga direkt till någon som sitter hemma och funderar på att höra av sig, men tvekar?

Ta fem minuter och fundera på vad det är som gör att du tvekar. Formulera det i ett par korta rader och ställ frågan.

Det kan bli början på en dialog där du får svar på det du behöver veta för att kunna ta ett mer medvetet beslut om terapi hos mig.

Inga frågor är förbjudna.

— Hur jag arbetar

MCT Metacognitive Therapy

MCT utgår från en enkel men ofta kraftfull insikt: det är sällan tankarna i sig som skapar lidande. Det är vad vi gör med dem. Grubblande, oro och ältande är inte tecken på att något är fel med dig som person. De är strategier som hjärnans uppmärksamhetssystem lärt sig använda, ofta med goda avsikter, men som med tiden fastnar och vidmakthåller det som gör ont.

I MCT-arbetet undersöker vi inte vad du tänker, utan hur du förhåller dig till dina tankar. Vad händer när en oro dyker upp? Vad gör du med den? Försöker du lösa den, trycka bort den, kontrollera den? Och vad kostar det? Det är i det förhållandet, snarare än i tankeinnehållet, som mycket av lidandet lever.

Det som förändras i en MCT-process är inte att tankarna försvinner. Tankarna finns kvar. Men de styr inte längre på samma sätt. Du kan ha en oro utan att fastna i den. Du kan märka ett grubblande utan att kliva in i det. Den friheten att kunna stanna kvar med det som är svårt utan att automatiskt dras in är ofta det som klienter beskriver som mest märkbart.

MCT har starkt stöd i forskning för tillstånd som ångest, GAD, social fobi, OCD och depression, särskilt när oro och grubbel är en central del av problemet.

ISTDP Intensiv korttidspsykodynamisk terapi

ISTDP arbetar med det som händer i känslolivet och kroppen. Inte vad du vet om dina känslor, utan vad som faktiskt sker i stunden när de rör sig. Metoden är utvecklad ur en psykodynamisk tradition men är aktiv, nära och fokuserad på att röra sig mot det som är svårt, snarare än runt det.

Många av oss har lärt oss att hantera starka känslor genom att hålla dem på avstånd. Inte av dålig vilja, utan för att det var det enda som fungerade. Problemet är att det kostar. Ångest, tomhet, fysisk spänning, relationsproblem och en känsla av att aldrig riktigt vara hel kan alla vara uttryck för att känslolivet fått alldeles för lite utrymme under lång tid.

I ISTDP-arbetet tittar vi på vad som händer i kroppen och känslolivet i stunden, och vi lägger märke till hur du eventuellt håller avstånd från det. Det kan vara utmanande. Det kräver en vilja att vara nära det som är svårt. Men det är i just den närheten, när det som hållits tillbaka sakta får komma fram, som förändringen ofta sker.

ISTDP passar ofta den som bär på sorg, ilska eller andra starka känslor som aldrig riktigt fått plats. Den som märker att relationer är svåra, att kroppen bär på spänning, eller att livet på något sätt känns begränsat på sätt som är svåra att sätta ord på.

Det viktigaste i den terapeutiska processen är problemformuleringen — vad du söker för. Vilken metod som passar bäst handlar om informerad preferens, önskemål och vilja. Metoderna är mer ramverk att arbeta inom än färdiga manualer att följa.