Metaforer, begrepp och övningar ur MCT och ISTDP — ett försök att ge form åt det som sker i terapirummet.
Det är i sprickorna ljuset kommer igenom, som i en kris eller i en terapi när försvaren krakelerar.
Ditt medvetande är att likna en tågperrong. Tankar ankommer som tåg, stannar upp en stund och du behöver inte kliva på.
Känslor väcks. Ångesten manifesteras i kroppen. Försvar aktiveras. Var i triangeln befinner du dig just nu?
Tigerövningen visar hur uppmärksamhet kan förstärka hotkänslan. Målet är inte att få bort tanken, utan att öva på att inte fastna i bevakning och kontroll.
Samma mur som stänger ute smärtan stänger också ute närheten och ljuset på andra sidan. Det kan lämna dig tom och vilsen.
Intrusiva tankar liksom spam behöver inte hanteras, undersökas eller bemötas. Du öppnar inte varje skräppostmejl för att kontrollera om det är farligt. Tanken behöver inte tas om hand för att förlora sin kraft.
Ångesten är röken — synlig, påtaglig. Men under den brinner elden: känslorna vi behöver nå.
Vid oro fokuserar sinnet på hotmonitorering i fantasin. Övningen är att flytta linsen, medvetet.
Tidiga relationer lade grunden. Nutida upprepar dessa. I terapirelationen kan mönstret ses i realtid.
Lättnaden är verklig. Men dosen måste ökas, kroppen vänjer sig — och problemet kvarstår.
Tankar är som molnen på himlen. De rör sig, förändras, försvinner. Himlen förblir.
Ångesten rusar — men ingenting händer. Motorn snurrar utan att driva något framåt.
Den släcker obehaget snabbt. Men den släcker inte bara smärtan, den släcker också värmen.
När vi fritt kopplar loss uppmärksamheten flödar uppmärksamheten trots associationen.
Tungt, rostat, välbekant. Arbetet handlar inte om att forcera det, utan om att förstå varför det finns.
Det du lyser på, där får du en känslomässig respons. Uppmärksamheten är som din ficklampa som samspelar med dina sinnen. Du riktar uppmärksamheten.
Du kan beskriva känslan exakt. Men det är skillnad på att läsa menyn och att äta maten.
Ångesten är inte fienden. Den är ett skyddande system för organismen, frågan är inte hur man tystar det, utan vad det försöker säga.
Varje tanke som kontrolleras kräver en ny kontroll. Väggen byggs av sin egen bevakare.
Genombrott i terapi är inte en explosion. Det är ett stilla klick — rätt nyckel, vid rätt tillfälle.
Kritiken du riktar utåt är ofta en spegling av det du inte orkar möta inåt.
Det är inte de enskilda tankarna som skapar lidande — det är systemet de körs på.
Orostanken ser ut som en uppgift. Men ingen har utfärdat den — systemet producerar order som inte leder någonstans.
Berget ser överväldigande ut nedifrån. Prokrastinering är att stå och stirra på toppen och iscensätta smärtan i stället för att ta nästa steg.
En känsla är inte ett problem att lösa. Den är ett meddelande att lyssna på.
Dörren erbjöd ett undvikande, utan beslut.
Terapeuten sitter inte mitt emot — utan bredvid. Båda tittar åt samma håll.
Det som gått sönder lyfts fram och döljs inte. Sprickorna lagade med guld gör föremålet värdefullt.