När det du vill göra inte blir gjort

Prokrastinering är sällan lathet. Det är oftare ett mönster där oro och ältande tar den plats som handlingen borde ha — man tänker på uppgiften, granskar den, oroar sig för hur det ska gå, men påbörjar den inte. Ältandet ersätter görandet.

En viktig distinktion

I metakognitiv terapi arbetar vi med att skjuta upp oro-processandet — att inte engagera sig i en triggande tanke när den dyker upp, utan låta den passera. Det handlar om att minska det mentala grubblandet.

Prokrastinering är nästan det omvända problemet. Där skjuter man inte upp tankeprocessen — tvärtom, man fastnar i den. Det är handlingen som skjuts upp, medan tankarna om uppgiften tar allt mer plats. Man oroar sig för hur det ska gå, bedömer sig själv, föreställer sig misslyckanden — och gör ingenting av det.

Det MCT kan erbjuda vid prokrastinering är just det: att lära sig att inte engagera sig i oro-tankarna kring uppgiften, och på så sätt skapa utrymme för faktisk handling.

Vad som håller mönstret igång

Ofta finns metakognitiva övertygelser i botten — att man måste känna sig redo, att resultatet måste bli bra nog, att det är meningsfullt att tänka igenom alla möjliga utfall innan man börjar. Dessa övertygelser gör att oro-processandet känns nödvändigt, men det är just det som blockerar.

Hur vi arbetar

Tillsammans utforskar vi vilka övertygelser som håller fast mönstret och vad det är i oro-processen som gör att handlingen uteblir. Vi arbetar inte med att-göra-listor eller tidsplanering — vi arbetar med det psykologiska motståndet som ligger bakom.

Känner du igen något av det här?

• Du vet vad som behöver göras och vet att du klarar det — men det börjar ändå inte
• Tankarna om uppgiften tar mer energi än uppgiften själv skulle ta
• Du väntar på att känna dig redo — ett läge som sällan riktigt infinner sig
• Efteråt följer självkritiken, och nästa gång är det likadant
• Du har provat listor, appar och struktur. Det hjälpte inte på djupet