Forskning

En ny studie i Frontiers in Psychiatry (Bailey, Penney & Carmichael, 2026) undersökte sambandet mellan kroppsliga symtom, ångestkänslighet och hälsoångest hos 564 personer.

Resultatet är ganska talande: ångestkänslighet — alltså rädslan för att ångestsymtom i sig är farliga — ledde bara till hälsoångest hos dem som också hade starka metakognitiva övertygelser om att deras tänkande är fördomsfullt eller opålitligt.

Med andra ord: det är inte känslan i sig som driver hälsoångesten. Det är vad man tänker om känslan.

Det är precis det MCT bygger på. Inte att utmana de oroliga tankarna, utan att förändra förhållningssättet till dem. Övertygelsen att tankar är farliga, okontrollerbara eller meningsfulla att följa — det är det som håller ångesten vid liv, inte ångesten i sig.

Det kliniska implikationen är rätt tydlig: om vi bara arbetar med ångestkänslighet utan att ta tag i de metakognitiva övertygelserna missar vi en stor del av det som faktiskt vidmakthåller problemet.

Inte oväntat kanske, men det är alltid värdefullt när forskningen landar i samma riktning som det vi ser i rummet.