Tanke

Plura sunt quae nos terrent quam quae premunt, et saepius opinione quam re laboramus.

Det är mer som skrämmer oss än som faktiskt tynger oss, och vi lider oftare i föreställningen än i verkligheten.

Seneca skrev det för ungefär 2 000 år sedan. Det är fortfarande en av de mest träffande beskrivningarna av vad som händer när någon sitter framför mig och berättar om sin oro.

Det som plågar är sällan det som faktiskt har hänt. Det är det som skulle kunna hända. Nästa vecka, nästa år, i ett samtal som ännu inte ägt rum. Psyket lever i framtiden och kroppen betalar priset i nuet.

Stoikerna kallade det förlidande. I metakognitiv terapi talar vi om oro som en process — inte ett innehåll. Det är inte vad du oroar dig för som är problemet, utan att du oroar dig överhuvudtaget, att du fastnat i det läget och inte kan ta dig ur det.

Och i ISTDP ser vi hur samma mekanism tar sig kroppsliga uttryck. Spänningar, huvudvärk, en diffus känsla av obehag som aldrig riktigt sätter sig. Kroppen vet något som tankarna ännu inte formulerat.

Det Seneca förstod, och det vi försöker arbeta med i terapirummet, är att lidandet sällan är proportionerligt mot det verkliga hotet. Men det känns verkligt. Och det är just det som gör det svårt att ta sig ur på egen hand.